Ok.
Gå och hämta en kopp kaffe, och sätt dig bekvämt.
Detta blir långt.
Först och främst, tack för era fina kommentarer, ni förstår inte hur det värmer!
Varför bloggar man?
Det finns säkert många anledningar.
Jag bloggar för att få skriva, synas en smula samt för att få utlopp för det som konstant maler i mitt huvud.
Jodå. Jag gillar att synas.
Varför sticka under stol med det?
Jag förbannar att jag inte har någon sångröst, för jösses vad jag hade älskat att kunna stå på en scen och sjunga skiten ur folk!
(Kanske blev jag inte tillräckligt sedd som barn... ;))). )
Men så kommer problemen.
Vad kan jag blogga om?
Kan inte outa mitt flygbolag och kollegor. Inte mina vänner. Inte kärleken. Hm...
Vad finns då kvar?
Mat, träning, vardag och en del rejäla åsiktsinlägg...
Problemet är bara, att jag är så mycket mer än så!
Och bilden av mig som växer fram i en sådan blogg blir förfärligt endimensionell..
Jag är definitivt en känslomänniska.
Fullständigt känslostyrd. Därför är jag också rätt bra på att läsa av och känna in. Jag kan komma in i ett rum och direkt fånga signaler om någon är sur, arg, irriterad. Jag hittar potentiella bråkstakar ombord på 5 sekunder och märker ofta tidigare än andra när saker och ting håller på att hända. Många flygande känner igen sig. Vi har tentaklerna ute hela tiden. "in case of an emergency.." Till slut blir det automatiskt och konstant...
Därför blir det så överjävligt för mig när livet bjuder mig en av sina berömda käftsmällar.
Jag blir fullständigt hudflängd!
Ni vet när man skär sig på potatisskalaren, och får ett såntdär irriterande litet sår som gör svinont. Jag får det så över hela kroppen. Föreställ dig sen att någon doppar mig i en gegga av salt och vatten, binder mig fast bakefter en bil och släpar runt mig på steniga grusvägar i hundra knyck.
DÄR har ni ungefär min känsla.
Och att ha en blogg där jag måste dölja det, är bedrägeri. I alla fall i min värld.
Just nu är jag obeskrivligt förvånad. Jag fattar inte... Jag KAN inte ha misstagit mig så i en situation som det påstås.... Det måste vara fel. Det MÅSTE vara fel.
Jag kan bara inte haft så fel...
Det regnar här på Gran Canaria idag.
Det passar mig bra.
Jag kanske återkommer när molnen har försvunnit.
Tills dess,
Tataa!
XXX
7 kommentarer:
Jag tror inte att någon outar allt i sin blogg, och det ska man kanske inte göra heller. Det du nu delar med dig av räcker för många av oss, sen kan man ju ha fler bloggar ;-) Jag som haft förmånen att träffa dig vet att du står för så mycket mer än vad vi får läsa här, men jag/vi fortsätter gärna med det "lilla" vi får. Annars är en paus bra, av en eller flera anledningar. KRAM!
Av men vänta här nu. Vad händer?
Var ledsen men sluta inte skriva eftersom du ju faktiskt får ut ngt av det trots att du inte blottar dig fullständigt( vem gör det?)
Dig måste jag skicka ett mail tror jag( sjukt lång kommentar annars)
En stor varm kram !
...och ja jag skämmes ta mig fasen - det där paketet.. Det kommer. Den här veckan. Annars kommer jag att få på skallen av bad karma
Du skriver mycket underhållande så sluta inte med det men samtidigt förstår jag dig för av respekt av andra kan man helt enkelt inte skriva det man egentligen vill/måste skriva om, man blir låst helt enkelt.... Det där med att känna av vet jag vad det vill säga det har jag gjort hela mitt liv men meditation har hjälpt mig.............
Kärlek
Kan du inte prova med att låsa bloggen för inbjudna läsare ett tag?
Känna hur det känns?
Alterntativt starta en ny blogg där du är anonym till namn och utseende.
För skriva måste du fortsätta med.
Så målande som du är med dina känslor i det här inlägget finns liksom inte alternativet "stänga bloggen".
Jag skulle sakna dig!
Kram!
PS; Jag brottas med samma ambivalens inför min blogg. Ena dag vill jag sluta, andra dagen skriva stängt, tredje dagen skita i alla andra och bara skriva rakt upp och ner precis vad jag känner.
Alltså, låsa bloggen och skriva för inbjudna läsare menar jag...
Håller med alla bloggvänner här ovan.
Jag kommer att sakna dig om du läger ner, så jag hoppas att du får kraft och fortsätter.
Och den människa jag lärt känna igenom din blogg är ju helt underbar och de andra sidorna som du inte kan blotta i din blogg får du helt enkelt ge dina vänner "in the real life":))
Håller tummarna för dig!
Kram på dig!!
ja visst är det så - jag vill också synas och höras (hahaha, läs min blogg så förstår du) men allt passar sig inte riktigt att skriva om.
jag hoppas du fortsätter och att du känner att du skriver vad du vill osv osv
kram!
Skicka en kommentar